en ynka blogg...

En härlig lördagsförmiddag (med mkt ohärligt ihållande regn) och jag lyssnar på Sophie Zelmani-skiva som jag fick i present av mina föräldrar som säkert landat på Mallorca vid det här laget. Tog tåget dit och hämtade deras bil som jag nu tänker låna i en vecka. Och jag älskar atmosfären på Arlanda. Direkt när jag steg av tåget och tog hissen upp till SkyCity blev jag helt pirrig i magen. Och jag tänkte på för två år sedan när jag huserade på terminal 5 dagligen och sprang mellan transit och check-in så enkelt. Ibland kan jag sakna det lite. Som för några timmar sen när jag gick förbi "mina" incheckningsdiskar, båset där cat-c satt, resebyråernas diskar, self service-automaterna som man hatade så mycket ibland. Och alla dessa poshiga SAS-tanter. För det var faktiskt knappt någon under 40 som verkade jobba idag. Konstigt, har de rationaliserat bort charterextrafolket? Jag kan sakna att vara extremt övertrevlig klockan fyra på morgonen(både mot lyckliga familjer som ska på efterlängtad semester och mot tjuriga gubbar med övervikt), att fnittra åt felstavningar av namn (nasse i stället för lasse) med mina roliga kollegor, att gå runt och känna sig allmänt viktig i uniform och kunna hjälpa folk även om de bara frågar om närmsta brevlåda, att le och prata svengelska (I'm Helga from sweden) med alla söta amerikanska pensionärspar som ska tillbaka till New York/Chicago, att strosa runt i taxfreeaffärerna bland folk som är på väg till främmande ställen, att få ha en överviktsdiskussion (som alltid slutar med att jag vinner så klart) med sura passagerare när man själv känner sig på dåligt humör och sen avsluta med att sockersött önska en riktigt trevlig resa. Sen tänker jag på vad jag inte saknar och det känns rätt skönt att slippa att må illa hela dagen efter ett gryningspass, att tvingas gå och lägga sig åtta en fredagkväll när folk är ute och festar för att man ska upp klockan två, när det var olika bud från olika håll och man skickade iväg folk med trasiga pass som sedan kom tillbaka och skällde ut en för att det visst gick bra till exempel. Och alla dessa golvpass med smärta i fötterna och passagerare som spydde ut all sin ilska över SAS på en. Att alltid ses som underlägsen för att man "bara" är Chartermedarbetare och inte ens få riktiga kavajer utan varm vinterkofta mitt i sommaren. Skitjobbiga överviktsdiskussioner främst på Beirut-flighterna. Och så Sterling-till-Nice-passagerarna. De hatade jag faktiskt på riktigt. Det är rätt skönt att slippa. Och det är ju ändå världens härligaste liv att vara student för det mesta.

 så här såg jag inte ut när jag jobbade

Igår var vi alltså, som bloggkollega Ia redan upplyst om, på ÖG:s eminenta klubb DaKapo. Först hade jag ätit sjukt goda kanelbullar och druckit whiskey (ehm, lyckades endast få i mig en tvåa som jag sköljde ner med öl..men nästa gång ska det gå bättre) med klassfolk vilket var mycket trevligt. När jag kom till ÖG var kön sjuuukt lång och lämpligt nog får jag då ett samtal från Ia och skuttar fram där de står vilket är längst fram. Det var underbart! Jag hade en otroligt trevlig utgång. Bra musik, bra människor, bra alkoholmängd (med tanke på att jag ska ut i kväll). När de stängde cyklade jag hem i regnet och var inte det minsta trött. Åt kladdkaka med glass innan jag lyckades somna. Om jag ska orka med i kväll kanske jag borde lägga mig och vila någon timme. Jävla regn. Det bara öser ner. Det regnade ihållande hela vägen mellan Arlanda och Uppsala. Jag bara njöt av att köra bil och sjöng med till The Killers-skivan hela vägen. Wow. Livet är härligt.

Jag har lite klädbeslutsångest angående i kväll. Min ynka kjol jag hade igår kändes jättebra faktiskt, med tjocka strumpbyxor till kände jag mig inte så naken. Hmm. Eller också blir det jeans. Jag vill ha en klänning. Grr. Åh vad djup jag känner mig.

/Helga

Josh Rouse - Flight attendant