en ynka blogg...

I morse när jag öppnade studentmejlen i skolans datasal (igen, har nästan bosatt mig där känns det som..men nu är det förhoppningsvis över) fann där ett meddelande från Sigge Eklund på Aftonbladet som erbjöd oss ynka bloggare en plats i rampljuset, eller kanske snarare en bloggplats på Aftonbladets nya Uppsalasajt under en period. Och nu står jag liksom i valet och kvalet angående hur man ska göra. Är vi ens intresserade? Att bloggkollegan vägrar svara på mina samtal och vi måste bestämt oss till i morgon gör inte saken enklare. Fast jag känner mig ändå lite sugen...och samtidigt inte.

Hmm. Det här var inte direkt något jag väntat mig när vi startade "en ynka blogg" i början på sommaren. Det är ju bara en grej vi gör för vår egen skull, sen att en del läser den ibland är ju rätt roligt (och mindre roligt andra gånger, som när Kalmars nation får syn på vår olagliga affischstöld som vi skryter om i bloggen, PINSAMT). Jag har inga ambitioner att bli igenkänd som (en ynka) uppsalabloggare. Nu känns det liksom lite för..hmm..seriöst. Vi är inte så seriösa av oss. Det är skönt att inte ha några krav på sig att man måste uppdatera si och så ofta och skriva om det och det. Dock uppdaterar vi ju ändå rätt ofta, och den här veckan när jag känt mig som en extremdålig bloggare som enbart gnällt över vår hemtenta och denna trista kurs har kollega Ia kompenserat det hela med det ena efter det andra trevliga inlägget.

Att folk läser har jag egentligen ingenting emot, men det kan ändå skapa en viss prestationsångest samt lite fler begränsningar i form av vad man skriver. Visst är det här ingen blogg där självutlämnande grejer läggs ut, men det finns ju ändå en hel del man kan fråga sig om det är okej att ta upp. Ett annat fenomen som jag tyckte var jobbig redan på lunardagböckernas tid är när folk som man känner (eller halvkänner) plötsligt börjar anknyta till saker man skrivit i sin dagbok utan att man sagt det till personen ifråga (behöver inte röra några hemligheter då jag som sagt var oftast inte skriver sånt utan bara små påpekanden om sånt som skrivits i stället för sagts..). Det är nog något man inte borde störa sig på när man bloggar och något jag troligen kommer vänja mig vid. I framtiden kommer aldrig folk fråga mig hur jag mår eller hur senaste tentan gick och i stället för att fundera på om jag blivit helt betydelselös får jag anta att de läst allt om mig i min blogg och inte behöver prata med mig längre. Hmm, det verkar lite trist faktiskt. Men jag vet att jag är likadan själv. När jag ringer hem frågar jag numera oftast bara mamma och pappa vad de gjort i veckan, resten av familjen finns liksom tillgänglig på Internet. Och när mamma tror att hon kommer med någon nyhet om mina systrar så får hon oftast svaret "jag vet, det läste jag i bloggen".

Rent innehållsmässigt tycker jag mest att jag själv skriver en massa onödigheter. Varför vill folk läsa det här till exempel? Om man känner mig kanske man är intresserad av den anledningen och därför tycker att det kan vara kul att veta att jag åt lax till middag och köpte kravmärkta bananer på ICA. Men hur intressant är det för någon helt utomstående? Sen när jag funderar på vad jag gillar för bloggar så inser jag att det är ungefär såna här meningslösheter jag vill läsa om. Hmm, men nivån på de bloggarna kanske är lite högra än på denna. Så, aftonbladetblogga eller inte aftonbladetblogga, det är frågan? Jag kommer att sakna vår varan om vi ska flytta, men man kan väl dubbelposta.

Blaha blaha. Jag kan ändå inte svara på Sigges mejl förrän jag pratat med Ia. Idag kämpade vi in i det sista med hemtentan, till slut tyckte vi att den var tillräckligt valid och reliabel och skickade in den. Förhoppningsvis är denna kurs äntligen över. Vi ska fira detta med mat och dryck på Stockholms nation Pappa betalar inte, men jag har fört över pengar från sparkontot för detta ändamål...samt för morgondagens alldeles för tidiga terapitimme (hade inte planerat in ett Sthlms-beök när jag bokade in den).

/Helga, hungrig och med beslutsångest..


Johnny Cash - I won't back down
har av någon outgrundlig anledning denna låt på hjärnan ungefär 9,5 timmar av dygnet, tur att den är bra.