varför ingen vill bo granne med mig
Vi har kommit fram till en trolig anledning till att invånarna i lägenheten under oss byts ut så ofta. Hur många skulle egentligen stå ut med en katt som jamar oavbrutet hela morgonen? Det hörs ju liksom ända upp till oss. Det är väl mer än rätt att det är vi som flyttar nu...
Fast det känns lite skumt, jag har faktiskt bott i den här lägenheten i mer än tre år nu. Kvadratmetermässigt är det ju ett nedköp. Under de här fem åren har jag bott på tre ställen i Uppsala: det första var en kall och mörk (men mysig) liten källare, lägenhet nummer två var en gigantisk tvåa (typ 80 kvadrat) och de senaste åren har jag trivts bra med 56 kvm att dela på två. För första gången ska jag bo helt ensam och det känns faktiskt väldigt bra. Just nu. Hmm. Jag kanske bara tror att jag är den asociala typen och i själva verket kommer sakna att få vänta på duschen på morgonen och trängas i vårt minikök. Dessutom är det jag själv som kommer få stå ut med den jamande katten. Men det ska jag nog överleva, med tanke på att det är jag som får gosa med honom när han kommer in också.
hej, jag är gosigast i världen men sjukt gnällig
I kväll ska jag intensivpassträna, var alldeles för länge sen sist.
Förresten så tycker jag väldigt mycket om Fredrik Virtanens blogg ibland, särskilt det här mastodontlånga men underbara inlägget.
Helga
Mexicos - Klubbland
Håkan Hellström-cover som som vanligt hittades på den eminenta musikbloggen We say disco
Lina tipsade mig om "We say disco" ikväll. Haha. Nu anar jag var hon kan ha fått den informationen ifrån. Och yep. PW är söt som socker i "The Magic P"-podcasten ;)
hm.. var glad för det.. mina grannar är lite smått störda tror jag... inget ont menat mot normala delen av huset.