en ynka blogg...

...över hur hon jag idag jobbat som personlig assistent åt blir behandlad. Av både andra assistenter och av kommunen. Som om hon inte vore en människa. Saker bestäms över hennes huvud hela tiden. Folk som jobbar hos henne vägrar ta sig tid och höra vad hon vill. Det finns de som har gått och lagt sig på soffan direkt när de kommit hem till henne för att sedan bara ta tag i det allra nödvändigaste som toabesök och mat (om hon har tur). Fast hon har sagt till händer det ingenting. Några har ringt dyra samtal på hennes telefon, tagit hennes mat, suttit vid hennes dator och surfat på nätterna utan att fråga. Kommunen skiter i vilka som jobbar, gång på gång skickas nya personer och personer som inte kan svenska (och med det menar jag inget rasistiskt, men eftersom hon inte kan röra sig eller prata utan kommunicerar genom blinkningar och en tavla med alfabetet på är det extremt viktigt att man kan språket för att man ens ska kunna hjälpa henne med basbehoven för att inte tala om hur jobbigt det måste vara när det går en vecka utan att någon lyssnar på vad man har att säga, jag skulle bli galen). Semestern planeras i princip veckan innan, jag ringde i slutet på februari och sa att jag kunde jobba i sommar, när jag ringde och hörde efter hur det skulle bli i början på juni fick jag till svar att de precis börjat titta på semestrarna men jag fick inga konkreta tider förrän jag i princip hade bokat upp sommaren med annat. Idag hade hon ingen aning om vem som skulle jobba på kvällen, för hon hade inte fått något schema och de ringer inte och berättar om ändringar utan bara låter det bli en överrraskning vem som dyker upp. Framförhållning, vad är det?

Idag satt vi och pratade i fyra timmar när jag kom. Jag skrev ner allt som jag tyckte var sjukt och ska prata med kommunen. Eller åtminstone skriva ett argt brev. Jag vet att jag bara hör det hon berättar och att det alltid finns en annan sida. Det är en jättesvår situation att stå mittemellan och försöka medla. Jag vet att hon inte är världens lättaste person att ha och göra med och ofta har svårt för att acceptera nya. Jag känner mig jätteskyldig som de få gånger jag jobbat den här sommarn nästan har önskat att det ska vara som förra sommaren när jag jobbade natt, att hon ska sitta vid datorn när jag kommer och jag ska kunna plöja igenom bok efter bok i lugn och ro. Nu är det påfrestande. Jag är sjukt imponerad av människor som orkar med ett sådant jobb i flera år, jag har ju själv lust att ge upp efter en vecka. Men man känner sig åtminstone som om man gör någon nytta. Man ska väl åtminstone ha rätt till ett värdigt liv, till att någon lyssnar på en?

På timrapporten jag fyller i står till och med "objekt" och så ett nummer angett som arbetsplats. Skulle man inte bara kunna skriva hennes namn?

/Helga med Maud Olofsson-tendenser