en ynka blogg...

Det är frågan.
Ibland börjar jag ifrågasätta om det här bloggandet verkligen är så bra. Alltså, jag tycker ju att det är kul och det är därför jag gör det. Dessutom är jag så beroende av andras bloggar att det på något sätt skulle kännas lite orätt om jag inte bloggade själv också (eftersom jag självklart är en sån otroligt spännande person att jag tror att folk skulle sakna mig om jag slutade..ehh..not). Fast det där med att skriva av sig...måste man liksom göra det så att hela världen kan läsa? Nej, absolut inte. Och vill man nu av någon anledning att folk ska läsa utan att lämna ut sig helt och hållet så kan man ju vara anonym. Men då får man heller inte samma personliga bekräftelse på vad man gör. 

Folk som jag inte träffar eller pratar med lika ofta nu som förut tycker att det är väldigt praktiskt att kunna läsa vad som händer i mitt liv i bloggen för det är ju helt enkelt så att man är sjukt dålig på att ringa och jätteskönt att kunna ha koll ändå (ja, jag är precis likadan). Men det blir ändå i många fall en slags envägskommunikation, folk vet massa grejer om mig och jag vet ingenting om dem. Jaja, sånt får man väl ta när man exponerar sig såhär (mkt narcissistiskt). Om alla skulle ha en blogg och skriva precis vad som hände och vad de tänkte skulle det vara mycket mer jämlikt! Jag kan tycka att det är skitjobbigt att när jag berättar något för en person få till svar att "jaja, men det vet jag redan, det har jag läst", men det är ju samtidigt jättetöntigt om folk ska behöva gå runt och låtsas att de inte läser när de i själva verket gör det också. Jag menar, jag VILL ju ändå att folk ska läsa. På något plan i alla fall. Även fast det är mycket lättare att fatta att folk läser och tar åt sig av det om man typ tipsar om en ny låt än när man gnäller över hur sjukt trist det är att tentaplugga (eh, i och för sig är det just efter såna gnällinlägg man får kommentarer om att "den här bloggen suger tyvärr"..hihi,..elaka kommentarer är också en del av det hela..dock har vi varit ganska förskonade från sånt..förutom sär skrivna kommentarer om "lunar storm känsla")

Sen det där med vad man kan skriva, och vad man inte bör avslöja. Ju fler som läser, desto mer begränsande blir det ju. Det började med ynka bloggen och några få besökare per dag och nu snittar vi ändå på några hundra (mer eller mindre) per dygn på aftonbladet.  Det värsta är väl egentligen inte de som inte alls känner en utan de där halvkändisarna. Fast å andra sidan skriver jag inte sånt som jag inte skulle låta vem som helst läsa, det hör liksom till själva bloggkonceptet. Okej, lite kryptisk tycker jag man ska få vara men är man inte delaktig på något sätt så fattar man ju ändå inte och då får man väl bara bortse från det eller, om man är patologiskt nyfiken, fråga vad som menas. Men det är ju ändå rätt personligt. Väldigt. Och just nu även väldigt långrandigt (okej, jag är bäst på att skriva hur långa inlägg som helst om ingenting, jag vet, förhoppningsvis orkar folk bara läsa några rader och ger upp sen). Haha.

Saken är den att jag gillar att läsa självutlämnande inlägg. Samtidigt som det är lite obehagligt. Jag hoppas ändå att vi kan hålla det på en lagom nivå. Hmm. Åtminstone sådär så att folk slipper känna sig obekväma när de möter en på stan. Vi har i alla fall nästan slutat med extrema utlämningar om varandra. Fastän det finns en hel del roligt material att lämna ut. Sånt får tas i verkligheten i stället, för just nu orkar jag inte vara kryptisk. Jättemycket av det vi skriver är ändå så internt att bara vi själva förstår det roliga i det.

Har tillbringat kvällen med chokladmuffins och te hemma hos Lina. Samt cykelturer fram och tillbaka i regn. Åh vad jag älskar regn. Jag längtar inte alls efter att sitta en hel dag på Fågelsångens uteservering och bränna mig i ansiktet. 

 to blog or not to blog - that's the question

God natt.

Helga

Ebba Forsberg - Daybreak