en ynka blogg...

såhär kan en dag se ut;

jag vaknar och kravlar ur sängen ganska omgående. gör jag inte det somnar jag om och kommer försent till jobbet. det är suboptimalt.

jag hoppar i första bästa byxor (som nästan ALLTID blir mina mysisar från ICA maxi  i flogsta eller tomas gamla trasiga jeans) och äter ngn form av kost. och dricker te. helst delikat rooibos/caramel från berlin-lidl.

jag knatar de två och en halv minutrarna till jobbet.

jag byter ut mina ICA-mysisar till exklusiva vita sjukhusbyxor med matchande blå bussarong.

jag startar datorn som i vanlig ordning är seg. loggar in på melior och ber en stilla bön att det INTE skall vara invasion på HIA (och denna vecka även på ortopeden eftersom jag jobbar där med). det är det. HIA är en avskälpningsavdelning och allehanda fåniga diagnoser hamnar där när det är fullt på avdelningarna där de hör hemma.

jag går utevägen ner till sjukhuset (den ynka friska luften jag har chans att få tar jag, kosta vad det kosta vill!) och tar trapporna upp till HIA. från våning 3 till våning 8. när jag är uppe måste jag stå och flåsa i trapphuset en stund (minst 8 flås, jag räknar) innan jag vågar mig ut på avdelningen.

rapporttagning sker. inget spännande. en hjärtinformation. en till hjärtinformation. same old, same old..

tar hissen ner och fikar. dricker en stor kopp kaffe och tröstäter en hårdbrödmacka med messmör samt en näve jordnötter som ingen annan vill ha.

tar trapporna upp igen och samma flås-procedur genomförs innan jag knatar in på avdelningen och försöker styra upp mina små göromål. givetvis rondar de just precis de jag ska träffa just då. om det är den tyska läkaren smiter jag med på ronden för att lyssna på hans tyska brytning (den roligaste och bästa brytningen som finns!) annars står jag utanför och väntar på att de ska prata klart om alla blodtryckssänkande piller..

när jag äntligen gjort mina göromål är det hissen ner, och sedan knat i full fart tillbaka upp till hus 11 där mitt rum bor.

nu har jag förmodligen en förmiddagspatient inbokad och om det är ett nybesök ber jag en ynka bön (och niger för nymånens skära) för att det är ngt som går snabbt eftersom jag nu är hungrig igen.

när jag skickar hem patienten (efter längre tid i undersökningsrummet än planerat) skriver jag ibland några journaler, eller så galopperar jag till köket och slänger in min matlåda i den enda decent fungerande mikron. använder jag ngn av de andra får jag vänta på maten alldeles för lång tid (>2 minuter, HELT oacceptabelt!)

jag äter lunch på balkongen och pratar lite strunt med kollegorna en stund. när min halva lunchtimme är slut är det tillbaka till datorn och sedan försök till att förbereda nästa patient. och ännu nästa.. i all oändlighet...
för tillfället får jag bara MS-patienter. jag är nämligen "neurospecialisten" i hudiksvalls primärvård. just det. jag tar neuroremisserna från neurologen i gävle och styr upp deras träningsperioder.. bring them om!

när jag avklarat dagens sista patient (MS) är jag trött och vill hem. jag spurtar till kontoret och stänger av min sökare för att inte ngn på akuten eller obs-enheten skall få för sig att söka mig fem i fyra (hände mer än en gång i somras, så jag är luttrad) och kollar i min portabla hjärna (kalendern) vad som ska hända under morgondagen (ännu en MS-patient givetvis..)
sen slänger jag min vitblåa i tvätten och är återigen iförd mina ICA-bralls och således redo att påbörja mitt återtåg till hemmet.. under hemfärden glömmer jag bort allt som har att göra med jobb, och så förblir det tills jag åter tar på mig utstyrseln nästa dag och blir sjuk gymnast igen.

japps. detta är vad jag sysslar med om dagarna! mitt glamourösa jobb som blå klädd sjuk gymnast.

godnatt på er. snart är det ny dag, nya patienter..

puss ia

låt: kasabian - underdog
de kan mer än "club foot", som är typ den enda jag hört av dem.. goodie good ♬